Känsö

Känsö är en i det närmaste obebodd ö, inbäddad mellan Styrsö, Vargö och Brännö. Historiskt sett är Känsö mest känd för sin märkliga karantänsanläggning och i modernare tid som Marinförvaltningens förläggning och utbildningsplats för Älvsborgs Kustartilleri- och amfibieregementen.

Under sensommaren 2013 arrangerade Brännö Hembygdsförening en guidad visning. Här är några bilder från denna.

PausePlayPlayPrev|NextShow thumbnailsHide thumbnailsFullscreen

Karantänsanläggningens centrala byggnad var själva Pestsjukhuset. Via en tunnel under byggnaden kunde en eventuell insjuknad patien hissas upp direkt ur en båt, in i ett steriliserat rum där kläderna klipptes av och brändes. Patienten tvättades därefter med ättika och flyttades därefter inom 24 timmar in i ännu ett nytt, steriliserat, rum. Ideerna om hygienens betydelse och samband med sjukdomar som praktiserades här var nya och banbrytande.

Känsö är idag en militär utbildningsanläggning

Chefshuset på Känsö, vitmålad fasad mot sjösidan

Chefshusets tympanonfält i träklassicism från 1800-talets början.

I klipphällarna finns grova järnringar infästa för tillägning av fartyg satta i karantän

Batteriet på Känsö fanns för att man skulle visa att man kunde sätta makt bakom orden. De ursprungliga pjäserna är nu borttagna och på platsen ligger några bärgade troligen Ryska kanoner från den förlista före detta Ostindiefararen Louvisa Ulrica.

Chefshusets fasad som vätter mot land, är rödmålad. Varför det gjordes så här är lite oklart men dels var vitt dyrare, så man kan ha velat skryta lite mot sjösidan medan man var ekonomisk, mot land. En annan aspekt är att en vit fasad är lättare att se i mörket, så husets vita fasad tjänade även som ett bra sjömärke vid en tid då varje form av belysning var sällsynt.

Kyrkogården på Känsö är inte bara en idyllisk plats utan här finns verkligen människor begravda.

Kyrkogården på Känsö.

Kyrkogårdsgrinden.

Kyrkogården är omgärdad av en stenmur.

I en sänka på mitten av ön, mellan karantänsanläggningen och en vik vättande mot väster ligger en bit tidigare uppodlad mark som under beredskapstiden hyste en dansbana och som idag används som en fotbollsplan.

Från dansbaneviken skymtar man det gamla lusthuset, byggt för befälens avkoppling och kanske för att på plats kunna avnjuta resultatet av årens odlarmöd.

Lusthuset på Känsö. Även detta har fått sin viktigaste fasad målad i oljefärg medan här, vätter de rödmålade sidorna mot havet.

Dörr och fönsterparti på Känsö Lusthus. På klipphällen har stationsföreståndare Jacob Forsell signerat hela naturen, med viss rätt, sedan han låtit plantera över 5,000 träd.

Nyklassicismen avspeglas även på denna fasad. I sak anlade faktiskt Jacob Forsell här en ganska storslagen Brittisk Trädgård med lusthus och allt.

Även IHH ( J. H Hallström) ansåg sig hava viss rätt att signera en annan sten. Det lär finnas fler signaturer inhuggna på andra håll.

Blått hallon. Känsö är något av ett botaniskt paradis som hyser flera sällsynta arter. Här har under årens lopp gjort åtminstone tre botaniska inventeringar.

Matroskasernen

Matsalen sedd från Chefshusets gård. I bakgrunden skymtar stenkällaren.

Parloiren i Känsö hamn. En fullständigt unik byggnad. Den uppfördes för att intagna skulle kunna samtala med gäster utan att karantänen skulle brytas.

Här på den västra sidan gick de intagna in.

Dörren skulle vara stängd så att osund luft inte skulle kunna föras över från de intagnas sida till besökarnas.

Den lilla byggnaden avdelades på mitten av två järngaller med en meters mellanrum. Mellan gallren fanns en ränna där renande svavel kunde hållas brinnande för att rena smittande ämnen. Med tanke på hur obehagligt brinnande svavel luktar, borde detta även ha bidragit till att öka avstånded mellan de samtalande.

Genomo två luckor i de avgränsande järngallren kunde dokument och annat överlämnas genom röken från rännan.

Själva karantänsanläggningen byggdes på rustbäddar tvärsöver en grund vik på öns norra sida.

Rydells krog.

Stenkällaren.

Detalj från stenkällarens vägg. Uppenbarligen hålls dessa ihop av genomgående spännband.

Känsö torn, sett från hamnen.

Nära anläggningen, men på andra sidan av en gammal överfylld grumsbassäng från sillepoken, ligger tunnbindareverkstaden. Byggnaden är öns äldsta och fanns innan karantänsanläggningen kom till.

Tunnbindareverkstaden är öns äldsta byggnad. Tunnorna som gjordes här, var för sill.

Känsö Torn är ett välkänt riktmärke i Södra skärgården och syns på långt håll. Det är en krävande promenad upp till det men utsikten är väl värd ansträngningen.

Torndörren.

Utsikten är belöningen efter den långa klättringen upp till tornet.

Karantänsanläggning sedd från Känsö torn.

Den stora gräsplan som idag finns i anläggningens mitt och där erbjuder skön avkoppling var ursprungligen en grumsbassäng där avfall från sillepokens trankokeri tippades för att inte förorena vattnet - och skrämma bort sillen. Att fylla igen den måste ha varit en av karantänsmästarens allra första åtgärder.

Känsö är en för skärgården ovanligt grön ö, där en del av växtligheten har spritts från trädgårdarna och den planterade parken som till stor del bekostades av den förste karantänschefen Jacob Forsell själv.

Kommunikationer

Känsö trafikeras inte av Styrsöbolaget så alla besök måste ske med egen båt. Ön är tillträdesskyddad så ingen får gå iland utan speciellt tillstånd från försvarsmakten.

Visa större karta

Känsö karantänsanläggning

År 1804 beslutades att det svenska smittskyddet krävde att en permanent karantänsanläggning mellan Göteborg och västerhavet måste uppföras. Under 1700-talet hade pesten härjat i Sverige och rädslan för nya pestepidemier var stor.

Känsö befanns vara en lämplig plats, inte minst eftersom där redan fanns en tillfällig karantän sedan 1771, en verksamhet som turvis samsats med ett sillesalteri och ett valfångstbolag. Sjöfarten och importen ökade stadigt och förutom att fartygen förde med sig bomull från Egypten och salt från Spanien fanns även risk för att de skulle sprida smitta. I Medelhavets hamnstäder hade man redan under medeltiden upptäckt att isolering – karantän – hade en bromsande effekt på pestepidemier.

Amiralitetsläkaren Pehr Dubb kallades in som medicinsk expert och utifrån sina egna idéer skapade han ett mönstersjukhus.

Ett mönstersjukhus

Amiralitetsläkaren Pehr Dubb kallades in som medicinsk expert och utifrån sina egna idéer skapade han ett mönstersjukhus. Sjukrummen skulle ha ett fåtal sängar och vara isolerade från varandra. Varje rum borde ha god ventilation, något slags kamin och en egen vattenklosett. Klosetten skulle spolas genom rör från en tank på vinden. Dessutom borde sjukhusbyggnaderna kunna isoleras från varandra och från omgivningen.

Vindbryggor och konstgjorda öar

Vindbryggor och konstgjorda öar blev lösningen på det problemet. Från beslutet år 1804 tog det tolv år innan de konstgjorda öarna var på plats utanför den egentliga ön och först i maj 1819 kunde karantänskommissionen inspektera den nya anläggningen som bestod av ett pestsjukhus och ett observationssjukhus omgivna av var sitt magasin där man kunde ta in varor för lagring och smittrening genom till exempel rökning med klorgas eller saltsyregas.

”Parloiren”

Längst ut vid bryggan ligger ”parloiren”, en byggnad där intagna patienter kunde ta emot besök utan att personerna kom i kontakt med varandra. Den består av ett rum med två separata ingångar, en från sjön och en från land. Invändigt löper en ränna tvärs över rummet med järngaller på ömse sidor. I rännan eldades med svavel under samtalet, eftersom svavelrök ansågs smittrenande.

Lokalhistorien förtäljer att vid något tillfälle kom en hel besättning friska och pigga skärgårdsgrabbar att fastna i karantänen varvid respektive kvinnor trängde ihop sig på ena brohalvan och mänen på den andra, varpå längtan blev så svår att anläggningen kollapsade och hela sällskapet hamnade i sjön. Vidbryggorna är idag tyvärr ersatta av en tämligen charmlös men stabil betongbro.

Känsös utsiktstorn

På Känsö högsta punkt uppfördes ett utsiktstorn där personalen kunde hålla vakt ut mot Vinga och rapportera om annalkande fartyg. P

Hamnbatteri

På berget ovanför hamnen placerades ett batteri med kanoner som kunde avlossa varningsskott mot smitare. En prejbåt kunde då skickas ut från hamnen för att föra in fartyget till karantänen. Det gamla batteriet hade även en viss betydelse för det svenska försvaret men byggdes aldrig ut till någon befästning. På bergskrönet som vätter mot hamnen ligger idag några mindre befästningskanoner som troliga bärgats från den förlista före detta Ostindiefararen Lovisa Ulrika som med en last av kanoner sjönk mellan Marstrand och VInga år 1790.-

Kyrkogård

Ön är idag lummig och grön, även under vintrarna tack vare omfattande trädplanteringar som genomfördes under ledning av intendenten Forsell under mitten av 1800-talet. I en vacker sänka mitt på ön finns även en Kyrkogård där det sägs att ett 70-tal mäniskor är begravda. Offer från anländande sjuka sjömän lär dock ha förts ut och begravts till sjöss.

Känsö.
Akvarell av Viktor Rydberg som under en tid vid mitten av 1800-talet arbetade som informator vid Känsö Karantänsanläggning.

Viktor Rydberg

I början av 1840-talet hedrades Känsö av ett besök av den blivande Oscar II. Från ungefär ett decennium senare vittnar en bevarad dikt i karantänens besöksliggare och en akvarell med motiv från hamnen att författaren Viktor Rydberg under något år var anställd som informator i kassörens familj. Bortsett från detta skriver Viktor Rydberg i ett brev till sin bror, att han inte kunde författa någonting alls under åren som informator på Känsö. Hade han varit mer av en Strindberg, hade vi kanske idag haft en ”Känsöborna” som ett minne av hans tid på västkusten, men nejdå.

Storhetstid

På det hela taget verkar Känsö Karantänsanläggning ha varit en fridfull om något isolerad plats. Någon verklig betydelse hade anläggningen kanske under 1830-talets koleraepidemi och även då koleran återkom under 1850-talet, men anläggningen till trots spreds sig koleran ändå och kring 1860 började karantänanläggningen falla ur bruk. Synen på smitta och smittspridning ändrades genom nya framsteg i medicinen i och med upptäckten av kolerabakterien omkring år 1880.

Slutet

Det sista fartyget med kolerasmittade togs in 1909. Under första världskriget togs många personer in för ”avlusning” för att hindra spridning av fläcktyfus men några pestsjuka kom aldrig att vårdas här.

Kanske var Känsös främsta bidrag att den bidrog till förbättrad hygien och sjukvård ombord på fartygen, eftersom det var både dyrt och opraktiskt för redare och köpmän med en sjuk besättning och försenade leveranser.

Karantänen på Känsö är en ganska okänd del av svensk medicinsk historia. I den mån Göteborg var porten mot väster, var Känsö karantänsanläggning under nära hundra år, dock själva låset.